doghound

...avklarad och redo för inlämning. Etiskt dilemma och den egna personens betydelse i socialt arbete, så roligt så att jag nästan börjar gråta. Blev klar i går kväll, och jag är sedan dess officiellt ledig tills på måndag, då helvetet brakar lös på allvar. Öppnar starkt med två veckors kombinerat jobbande och pluggande, jobbandet sköts i sura och pluggandet som vanligt i Örebro. Skall opponera på en uppsats, få min och Stefans opponerad på, antagligen komplettera, avslutande jätteseminarium...detta samtidigt som jag skall mäta stålgrejer på Bodycote. Spännande...

Känns helt sjukt att tredje terminen snart är över. Nästan halva socionomprogrammet avklarat. Ett år sedan jag senast jobbade på Bodycote..känns som igår jag satt och bloggade om hur hårt det suger att jobba! Time flies like a motherfucker I tells ya!!!

Nu ska jag och Mikaela gå upp på stan och luncha med min cuz Jana, mkt trvlgt.

Har laddat med lite Baroness (sjukt bra) och High on fire (bör ges fler chanser). Sug på dessa!!!




SLUDGE YOU!!!

...för det onödigt pretentiösa inlägget under. Dags att lätta upp stämningen lite! Det var två bagare och en...smet *ragadish*. Donnerstag idag då, sitter och suger på en kaffe med tillhörande snus och väntar på någon slags gudomlig ingivelse om vad jag ska fylla min dag med. Sitter och lyssnar på liveklipp med Mastodon, som förövrigt är världens fetaste band. Episkt. Jag gillar ordet..episkt. Jag vill att hård musik skall vara episk, och gärna kärv. Kärv är även det ett mycket vackert och mystiskt ord. Böcker får gärna vara episka de med. Kommer osökt att tänka på the dark tower-serien av Stephen King. Både kärvt och episkt. Roland Deshain kan vara en av de kärvaste litterära karaktärerna jag har stött på. Han är som Clintan, fast uråldrig. Revolverman av Gilead. Hile!! Till mig revolvermän. Rid ner dem. Ouch, fick helt seriöst gåshud när jag skrev det där. Orden i kombination med Iron Tusk i lurarna blev liksom...episkt och kärvt. När jag dör vill jag ha följande text på min gravsten.



Kom ihåg, allt är Ka

...fuck that.

Söndag förmiddag. Ledig, fri från akademiska plikter och uppsatsskrivande. Jag sysselsätter mig med mer jordnära, praktiska göromål medans jag väntar på att sjuklingen skall börja röra på sig i sovrummet. Jag tvättar, underkläder och överdelar. Jag har diskat stekpanna och skålar. Diskmaskinen fick ta hand om de mer tåliga, och mindre platskrävande, utensilerna. Ångesten har inte riktigt fått grepp om mina tankar än, trots den nära förestående måndagen. Empiri insamlat under mer intensiva, blötlagda, helger visar att supandet kvällen före står i direkt korrelation till måendet dagen efter. Då jag höll mig till andra gifter under gårdagen: nikotin, koffein och socker, känns min tillvaro mindre tyngd av planlösa reflektioner om det som komma skall.

Dagen är ung, ännu i sin linda. Vidsträckta möjligheter, ändlösa mängder av alternativ ligger framför mig. Och här sitter jag. Snusar, surfar, ännu klädd i urtvättad hårdrockströja och trasiga gymnastikbyxor. Jag borde förvalta denna ledighet på ett sätt som präglas av respekt mot de som en gång fick kämpa för den, men då jag är en del av den förtappade nätgenerationen så har jag inte ork att välja bland alla alternativ som erbjuds mig. Jag sitter här och häver ur mig tomma ord och kvasi-intellektuella formuleringar istället. Skämmes ta mig fan.

Insikten slår mig med all önskvärd kraft: jag måste agera! Jag skall masa min sondmatade röv upp ur min väl använda IKEA-soffa och gå till den lokala Claes Ohlson-butiken för att köpa de där hjulen till min hardwarecase som jag har tjatat om i ett par veckor. Ringa min nyligen hemkomna korsfararvän för att styra upp någon slags samvaro, män imellan. Kanske lyckas jag få ner honom till replokalen, kanske inte. I vilket fall som helst ligger sjävla prestationen i försöket. Peace out bicthes!!!