Skönt?
Jag tror att det var skönt att skriva av mig igår, så jag testar igen. Som den egentliga uppmärksamhetshoran jag är så har jag såklart kollat statistik över bloggen. Det verkar som att ingen har läst....än. Det är väl både postitivt och negativt, men leder likväl till------>nojja. Kvällens ämne. Det är tydligen min nya grej. Jag nojjar över allt. Har en konstant känsla i magen av att något kommer att gå åt helvete, en slags oro för fan vet jag. Den är uthärdlig nästan jämt, men händer det minsta lilla grej som jag kan tolka som..ett hot mot mitt mående eller min idé om hur min tillvaro bör vara, antar jag, så blir det jobbigt. Min vän tror att jag bara skulle få psykofarmaka om jag bad om hjälp från vården, och jag tror inte att det är far fetched direkt, med tanke på vilka underverk högerpolitik , både förtäckt sosseljug och uppenbart moderatförtryck, kan göra för minskade resurser. Så det är uteslutet, jag har sett för mycket skit alldeles för nära mig för att ens se medicinering som ett alternativ för mig. Jag är dessutom inte säker på att jag egentligen mår "dåligt". Jag tror inte det, jag är oförskämt nöjd med stora delar av mitt liv, men det verkar som att det skulle vara ganska lätt att rasera den uppfattningen. Fan, det känns redan bättre av att skriva. Men, fuck me, vad jag inte borde skriva så här personliga saker. Det är inte OK.
Träningen hjälper verkligen. I alla fall när jag är mitt uppe i den, och en stund efteråt. Sen kommer det krypande igen. Mer träning alltså. Tyvärr inte fysiskt möjligt, jag känner att jag ligger lite över gränsen för vad jag egentligen orkar med.
Att prata med vissa människor hjälper också, på olika sätt. Mina vänner lyssnar, och framförallt finns dom där för att underhålla mig, som små apor. Mest gorillor, en och annan babianjävel också.
Pratade väldigt länge i telefon ikväll, med hon som är speciell. Mycket skönt. Hon säger rätt saker, hon gör mig glad. Lite frustrerande, hon är långt borta och snart längre bort länge. Men sen, sen som fan, sen är jag där. Det blir fint.
Jag tror att det handlar om att jag inte har strukturen. Hon sa en sak som fastnade lite extra. Jag försöker styra allt kring mig eftersom jag inte kan styra mitt inre, och därför tycker jag att det är jobbigt när det avviker från min idé om det optimala, vad som borde hända just nu.
Jag kräver bara en säl, en igelkott och uppmärksamhet och uppskattning dygnet runt..inte mer.
Oh yeah
I know I'm not broken
A little cracked
But still I'm not broken
I wanna laugh but I think that I'm choking on reality
Träningen hjälper verkligen. I alla fall när jag är mitt uppe i den, och en stund efteråt. Sen kommer det krypande igen. Mer träning alltså. Tyvärr inte fysiskt möjligt, jag känner att jag ligger lite över gränsen för vad jag egentligen orkar med.
Att prata med vissa människor hjälper också, på olika sätt. Mina vänner lyssnar, och framförallt finns dom där för att underhålla mig, som små apor. Mest gorillor, en och annan babianjävel också.
Pratade väldigt länge i telefon ikväll, med hon som är speciell. Mycket skönt. Hon säger rätt saker, hon gör mig glad. Lite frustrerande, hon är långt borta och snart längre bort länge. Men sen, sen som fan, sen är jag där. Det blir fint.
Jag tror att det handlar om att jag inte har strukturen. Hon sa en sak som fastnade lite extra. Jag försöker styra allt kring mig eftersom jag inte kan styra mitt inre, och därför tycker jag att det är jobbigt när det avviker från min idé om det optimala, vad som borde hända just nu.
Jag kräver bara en säl, en igelkott och uppmärksamhet och uppskattning dygnet runt..inte mer.
Oh yeah
I know I'm not broken
A little cracked
But still I'm not broken
I wanna laugh but I think that I'm choking on reality
John 2.0
Sjukt längesedan jag skrev något här. Vet inte riktigt varför, men man kan väl dra slutsatsen att jag har haft en del annat att tänka på. Nu kände jag dock för att häva ur mig något, vetefan vad, och vetefan om jag suddar ut det eller om det blir kvar. Någon inspirerade mig.
Jag har ingen aning om vad jag vill skriva på den här bloggen längre. Det har varit mycket gnällig humor, och vardagsrapporter som antagligen inte är intressanta för någon annan än mig och mina nära. Men fuck it, det är inte mycket jag har en aning om längre. Jag har blivit av med viktiga fasta punkter i min tillvaro, på gott och ont. Det är här, precis här, jag måste hejda mig. Det är här jag måste bli mer..luddig. Integritet är viktigt, både för min egen skull och andras.
Jag är singel nuförtiden. Fan, jag hatar ordet singel. En singel är den där snubben som definerar sig själv utifrån det faktum att han inte är i ett förhållande. En singel är den där dryga jäveln som limmar på allt som visar sig ute. En singel är den där sorgliga jäveln som står och ser desperat ut på krogen fem i två. Som den där stackars jäveln på skoldiscot som aldrig fick dansa, hur jävla hårt han än körde hundblicken. Jag är själv.
Jag är själv. Det känns bättre. Jag kan, för en gångs skull, sätta mig själv i första rummet. Det känns skönt, jag är fri att följa mina egna impulser utan mycket eftertanke. Samtidigt är det skrämmande. Jag är jävligt van, för att underdriva som en motherfucker, vid strukturen och rutinerna i ett förhållande. Hela min tillvaro känns aningen luddig i kanterna nuförtiden, även om jag såklart har sett till att skaffa nya rutiner. Men det blir ändå inte samma sak. Det är bra, det är nödvändigt för att jag ska lära känna mig själv, men jag är ett vanedjur, precis som du.
Jag tycker om mig själv mer och mer. Jag blir mer och mer säker på vem jag är och vad som är viktigt för mig. Jag har växt mer som person det senaste halvåret än vad jag gjort på flera år. Indien gav mig så fruktansvärt mycket, jag fick en helt annan skärpa i min sociala medvetenhet, jag fick perspektiv som gör mig till såväl en argare som gladare människa. Det arga har gjort mig starkare, socialpolitiskt och ideologiskt sett, det glada har gjort mig till en uppskattare av the lesser things in life.
Jag har tagit beslut som har varit blytunga och värnat om mig själv och min..stolhet? Integritet? Mitt hjärta? Allt det där, och det är jag så jävla glad för. För det innebär att jag idag kan se på mig själv, skärskåda min person, och inte bli besviken.
Jag har kanske inte det mest stabila psyket/känslolivet/måendet längre, men topparna blir högre och dalarna grundare (när jag ändå är inne på det pretentiösa spåret är det lika bra att fucka ur totalt). Det finns många runt mig som jag växer av, mina vänner och familj. Det finns en som jag har släppt nära, en ny människa. Hon gör mig glad. Hon är milt sagt väldigt intressant.
Jag saknar Örebro, mina vänner där. Studentlivet, som låter mig lägga upp min tillvaro relativt fritt. För tillfället jobbar jag kontorstider, och det dödar mig. Inte så dynamiskt och flexibelt i veckorna om man säger så. Hösten kommer bli helt nytt hela tiden. Jag ska bo själv. Har gjort det förut, men då var det av och på hela tiden. Nu är det av. Hur kommer jag må av det? Fan vet, men det ska bli kul. Eller iallafall spännande. Kommer antagligen att träna ihjäl mig. Träning är min nya drog, istället för trygghet..och kolhydrater. Jag mår vansinnigt bra fysiskt, klarar av saker som jag skulle dött av för bara tre-fyra månader sedan. Min kropp och jag kommer bättre överens än någonsin.
Jag vet fortfarande inte riktigt om jag vill släppa det här från mig. Det är ju jag som alltid skäller om folk som hänger ut sig på nätet. Jag gör en deal med mig själv, kommer under inga omständigheter länka min blogg från fejjan. Vill någon ojja sig över vilken jävla mediehora jag har blivit så får dom fan ta sig tid att googla mig.
Jag har ingen aning om vad jag vill skriva på den här bloggen längre. Det har varit mycket gnällig humor, och vardagsrapporter som antagligen inte är intressanta för någon annan än mig och mina nära. Men fuck it, det är inte mycket jag har en aning om längre. Jag har blivit av med viktiga fasta punkter i min tillvaro, på gott och ont. Det är här, precis här, jag måste hejda mig. Det är här jag måste bli mer..luddig. Integritet är viktigt, både för min egen skull och andras.
Jag är singel nuförtiden. Fan, jag hatar ordet singel. En singel är den där snubben som definerar sig själv utifrån det faktum att han inte är i ett förhållande. En singel är den där dryga jäveln som limmar på allt som visar sig ute. En singel är den där sorgliga jäveln som står och ser desperat ut på krogen fem i två. Som den där stackars jäveln på skoldiscot som aldrig fick dansa, hur jävla hårt han än körde hundblicken. Jag är själv.
Jag är själv. Det känns bättre. Jag kan, för en gångs skull, sätta mig själv i första rummet. Det känns skönt, jag är fri att följa mina egna impulser utan mycket eftertanke. Samtidigt är det skrämmande. Jag är jävligt van, för att underdriva som en motherfucker, vid strukturen och rutinerna i ett förhållande. Hela min tillvaro känns aningen luddig i kanterna nuförtiden, även om jag såklart har sett till att skaffa nya rutiner. Men det blir ändå inte samma sak. Det är bra, det är nödvändigt för att jag ska lära känna mig själv, men jag är ett vanedjur, precis som du.
Jag tycker om mig själv mer och mer. Jag blir mer och mer säker på vem jag är och vad som är viktigt för mig. Jag har växt mer som person det senaste halvåret än vad jag gjort på flera år. Indien gav mig så fruktansvärt mycket, jag fick en helt annan skärpa i min sociala medvetenhet, jag fick perspektiv som gör mig till såväl en argare som gladare människa. Det arga har gjort mig starkare, socialpolitiskt och ideologiskt sett, det glada har gjort mig till en uppskattare av the lesser things in life.
Jag har tagit beslut som har varit blytunga och värnat om mig själv och min..stolhet? Integritet? Mitt hjärta? Allt det där, och det är jag så jävla glad för. För det innebär att jag idag kan se på mig själv, skärskåda min person, och inte bli besviken.
Jag har kanske inte det mest stabila psyket/känslolivet/måendet längre, men topparna blir högre och dalarna grundare (när jag ändå är inne på det pretentiösa spåret är det lika bra att fucka ur totalt). Det finns många runt mig som jag växer av, mina vänner och familj. Det finns en som jag har släppt nära, en ny människa. Hon gör mig glad. Hon är milt sagt väldigt intressant.
Jag saknar Örebro, mina vänner där. Studentlivet, som låter mig lägga upp min tillvaro relativt fritt. För tillfället jobbar jag kontorstider, och det dödar mig. Inte så dynamiskt och flexibelt i veckorna om man säger så. Hösten kommer bli helt nytt hela tiden. Jag ska bo själv. Har gjort det förut, men då var det av och på hela tiden. Nu är det av. Hur kommer jag må av det? Fan vet, men det ska bli kul. Eller iallafall spännande. Kommer antagligen att träna ihjäl mig. Träning är min nya drog, istället för trygghet..och kolhydrater. Jag mår vansinnigt bra fysiskt, klarar av saker som jag skulle dött av för bara tre-fyra månader sedan. Min kropp och jag kommer bättre överens än någonsin.
Jag vet fortfarande inte riktigt om jag vill släppa det här från mig. Det är ju jag som alltid skäller om folk som hänger ut sig på nätet. Jag gör en deal med mig själv, kommer under inga omständigheter länka min blogg från fejjan. Vill någon ojja sig över vilken jävla mediehora jag har blivit så får dom fan ta sig tid att googla mig.
