...fuck that.

Söndag förmiddag. Ledig, fri från akademiska plikter och uppsatsskrivande. Jag sysselsätter mig med mer jordnära, praktiska göromål medans jag väntar på att sjuklingen skall börja röra på sig i sovrummet. Jag tvättar, underkläder och överdelar. Jag har diskat stekpanna och skålar. Diskmaskinen fick ta hand om de mer tåliga, och mindre platskrävande, utensilerna. Ångesten har inte riktigt fått grepp om mina tankar än, trots den nära förestående måndagen. Empiri insamlat under mer intensiva, blötlagda, helger visar att supandet kvällen före står i direkt korrelation till måendet dagen efter. Då jag höll mig till andra gifter under gårdagen: nikotin, koffein och socker, känns min tillvaro mindre tyngd av planlösa reflektioner om det som komma skall.

Dagen är ung, ännu i sin linda. Vidsträckta möjligheter, ändlösa mängder av alternativ ligger framför mig. Och här sitter jag. Snusar, surfar, ännu klädd i urtvättad hårdrockströja och trasiga gymnastikbyxor. Jag borde förvalta denna ledighet på ett sätt som präglas av respekt mot de som en gång fick kämpa för den, men då jag är en del av den förtappade nätgenerationen så har jag inte ork att välja bland alla alternativ som erbjuds mig. Jag sitter här och häver ur mig tomma ord och kvasi-intellektuella formuleringar istället. Skämmes ta mig fan.

Insikten slår mig med all önskvärd kraft: jag måste agera! Jag skall masa min sondmatade röv upp ur min väl använda IKEA-soffa och gå till den lokala Claes Ohlson-butiken för att köpa de där hjulen till min hardwarecase som jag har tjatat om i ett par veckor. Ringa min nyligen hemkomna korsfararvän för att styra upp någon slags samvaro, män imellan. Kanske lyckas jag få ner honom till replokalen, kanske inte. I vilket fall som helst ligger sjävla prestationen i försöket. Peace out bicthes!!!