I onsdags var vi pa Muktangan igen. Vi borjade dagen med att en Ward Manager berattade for oss hur hans jobb sag ut. Han blir liksom mellanhand mellan patienten och counellors, vardpersonal och har aven en del med kontakten mellan patienterna och deras familj att gora. Dessutom fungerar han som en slags avdelningschef som ser till att allt flyter pa.

Efter det fick vi vara med pa en utskrivningsceremoni, den holls dock pa Maharati (det lokala spraket har i delstaten Maharastra), sa vi fattade inte sa mycket. Efter det hade vi en stunds interaktion med nagra aterfallspatienter som berattade om sin situation, och vi stallde en massa fragor till dem. Det ar en stor skillnad mot Sverige, jag tvivlar pa att ett gang studenter skulle tillatas att komma sa nara inpa en intagen pa ett behandlingshem. Den personliga sfaren ar..mindre, om inte oexisterande. Pa eftermiddagen hade vi tva forelasningar, en om Anger Management, som var valdigt intressant, och en om HIV and AIDS related to abuse, den var bra, men killen som holl i den var inte hundra pa allt han snackade om.

Igar pa Muktangan hade vi forelasning av en kvinna som jobbar med familjeterapi, mycket intressant. Efter det fick vi besoka koket, som har anstallt manga av tidigare patienters fruar. Jag bakade chapati (runt, kjukt brod tyo som tortillas), och jag var mycket battre an tjejerna. Great success! Efter det fick tjejerna ga en runda pa kvinnoavdelningen, men inte jag och Leo. Det ar mycket mer sa har i indien, bade fran intagna och personal. Jag och Leo satt och pratade skillnader och likheter mellan Sverige och Indien med en kvinnlig psykolog och en kille som jobbar pa muktangan, jattetrevligt. Efter lunch sag vi en "dokumentar" (en spelfilm om ett verkligt problem alltsa=)) som handlade om sprutmissbruk och riskerna med det.

Igar nar vi kom hem var jag helt slut, sa vi slappade och spelade MIG hela kvallen.

Idag akte vi till Muktangan redan vid halv nio. Rikshawchaffisen tog en omvag (han sa att han visste var vi skulle, men han hade ingen aning, vi fick guida), sa det blev typ 40 rupees dyrare an vanligt. Nar vi kom fram borjade han tjaffsa om att vi skulle betala mycket mer an vad som stog pa tariff, och han var riktigt otrevlig. Jag lackade ur som fan och halvskrek at honom: "You took a detour, you lied about knowing the way, and now you have the guts tryin to hustle us?" Han borjade tjafsa tillbaks pa marati, och jag borjade lacka ur pa riktigt, men Anna och Lisa lugnade ner mig och sa att det var bast attbara ga. Hatar att manga hela tiden ska halla pa och hustla, drygt i langden. Jag forstar  verkligen Gabbe som nastan hamnade i slagsmal med en av dom!

Anyhoo, idag fick vi vara med, i par om tva, pa admission procedure och medical procedure. Mycket intressant, men annu en gang paminns man om deras obefintliga personliga sfar..det skulle aldrig vara ok i Sverige, och darfor kanns det verkligen som ett privilegium att fa vara med. Pa admission sa ville inte snubben (alkoholist) skrivas in, men hans familj overtalade honom! Medical procedure var som en vanlig lakarundersokning, dom vill mest veta om det finns nagot de behover atgarda. Eftersom vi gick i par om tva sa blev det mycket dodtid, och det var segt. Efter lunch hade vi en forelasning om follow-up och awareness programs. De anvander sig bla av street plays, improvisationsteater pa gatan. Sjukt intressant!

Imorgon gor vi sista dagen pa muktangan, sa vi ska nog sjunga och spela ngt, indier gillar och forvantar sig sant! Sondag ar seminarium...ingen rast ingen ro.