...är ledordet för dagen. Hade tenta idag, vetenskaplig metod (kvantitativ), evidens och utvärdering i socialt arbete. Jag tog en stor rörtång, knäckte upp skallen från tinning till tinning och lät allt av substans rinna ut så sakteliga under fem timmar. Tretton sidor fyllda med gissningar, skitsnack och ordvrängning blev resultatet så nu känner jag mig ganska tom. Är det inte underligt att man kan bli fysiskt utmattat i hela kroppen av att skriva i några timmar? Det kan ha gått precis hur som helst. Underkänt är inte far fetched direkt, men ett godkänt känns mer avlägset men ändå möjligt.

Detta var den första salstentan utan böcker, så det var lite speciellt. Förvånansvärt många reste sig efter den första obligatoriska timmen och gick därifrån. Jag gissar att de inte kände sig sjukt förberreda. Men men, vi syns på omtentan!



Jag undrar vad fan det är för fel på vädret. För en vecka sedan njöt man av sol och fågelkvitter och kände hur någon slags fördämning brast i själen. Hoppets ljus tändes, och en viss eufori infann sig. I morse fick jag hacka (ja, hacka) bort is från bilen. Inte OK. Det är vår nu, kan vi komma överens om det? Nu har minusgrader och ångest spelat ut sin roll. Dags för sommar och sol, inte ny istid och frostskador på tårna. OK? OK!

I vårpresent vill jag ha en Ludwig Supraphonic 14" * 6,5". Ok? Kirrar du det? Good stuff! Kirrar du det inte? You're on mah shitlist!



Herråvisynssendåråpössåkrambah!