...definitivt avklarad nu. Fick besked om sista tentan igår och jag blev godkänd. Skönt som fan, men ändå lite besviken..första gången jag verkligen känt att jag förtjänat ett klockrent VG. Mikaela fick ett välförtjänt VG som hon ska ha all heder för. Hon är duktig, min älskade.

Mina beundrarskaror här på internet (http://hempo.blogspot.com, http://jennycaroline.blogg.se) har uppskattat mina anekdoter här på bloggen, så nu kommer en till. Jag vet inte om den kan klassas som rolig, men what ever.

Runt 2002 skrek jag i ett band som gick under namnet Sanctuary (senare 1000 Maniacs), och vi hade anmält oss till Musik Direkt som skulle gå av stapeln i Arboga. På morgonen avgick bilen från Surahammar med Puttes (gitarristen) bror Jimmy som chaffis. Macke H (basist) var episkt bakfull, och öppnade starkt med att ramla utanför sin flickväns hus när vi skulle hämta upp honom. Han luktade dessutom jättekonstigt. Oh, well, vi kom fram till Arboga och gick igenom processen med möte, spelordningens fastställande och allmän information. Efter ett tag fick vi kliva upp på scenen för att soundchecka. Ljudtekniker var scarface från Frema, en riktig surpuppa. Vi kopplade in och började spela en låt, och ljudteknikern tecknade till oss att vi skulle sluta spela. Han bad oss (på ett otrevligt sätt) att sänka på stärkarna, något som vi motvilligt gick med på. Vi testade igen, men ljudteknikern var ändå inte nöjd. Han pekade på ett dB-öra på väggen (en apparat i form av ett öra som lyser rött, gult eller grönt efter förinställda decibel-nivåer) och skrek och gapade "ni lär ju sänka typ åttio procent på gitarrstärkarn", varpå Tom (trummisen) blev fly förbannad och skrek "DU LÄR JU HÖJA TYP TREHUNDRA PROCENT PÅ DITT JÄVLA MIXERBORD" Vi klev av, efter att ljudteknikern tvingat oss att sänka  mer på gittarförstärkaren. När det väl var dags för oss att spela så klev vi upp och jag sa "Hej. det är vi som är Tomas Ledin, ett hip-hopkollektiv från Mölndal", och sedan vred vi absolut fullt på båda stärkarna och mosade på allt vad vi orkade. Ljudteknikern blev så jävla arg, men vi gick vidare till länsfinal.

På kvällen hade vi fest, och det var då jag förvärvade öknamnet "tregroggars-John" genom att efter tre groggar ligga på golvet i Puttes mammas kök och spela improvisationsblues på nylonsträngad akustisk gitarr. Jag fick dessutom utstå hån och retsamheter från mina vänner, efter att jag försökt imitera en sängkammarblick som jag upplevde att en tjej på ett café i Arboga hade kastat åt mig. Min imitation såg, enligt Macke H, precis ut såhär:

 

Those were the days.