...I´m a fuckin surgeon with this!

Så kändes det idag när jag manövrerade svängkranen på ett alldeles ypperligt sätt. Vickade upp en stålgrej som väger ett par ton utan att det ens ruskade till i vajrarna. Det kändes bra, en liten vardagsseger helt enkelt. Jag kände mig händig och praktiskt kompetent. Vilket naturligtvis är en stor överdrift. Missförstå mig inte, jag är ingen manlig dagispersonal med strumpor i tofflorna, men ej heller någon McGyver if you catch my drift. Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag. Det är inte roligt när man misslyckas med händiga/tekniska/praktiska övningar, men det kan vara roligt att tänka på i efterhand. "Att jag inte slog sönder den där byrån, helt otroligt" eller "Det var nog inte långt ifrån en hjärtattack!".

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag och Mikaela hade köpt ett nytt sideboard till hallen. Vit högblank lack, rejäla luckor, en tung skiva som är säkert åtta centimeter tjock. En riktig praktpjäs helt enkelt. Vi köpte den på Mio möbler för en, i sammanhanget, ganska stor summa pengar. "Nu får man riktiga grejer, inget jävla IKEA-rassel som man måste montera själv" tänkte jag nöjt när vi klev in i Mio-butiken. Ack, vad jag misstog mig. Ni förstår, käre läsare, jag levde i villfarelsen att en möbel som betingade ett dubbelt så högt pris som motsvarande pjäs på IKEA skulle vara monterad och klar vid köpet, bara att ställa in i hallen och beundra. Så var inte fallet. Det var platta paket back to back, kartonger i hela skuffen. "Skit samma" tänkte jag, "det brukar ju gå bra med grejerna från IKEA, och den här jävla hästen kostade ju en tredjedels månadslön, så det måste ju vara en enkel sak att smälla ihop". I helvete heller. Instruktionen/ritningen var uppenbarligen ritad av samhalls finest. Jag ljuger inte, om jag påstår att det såg ut som att ett riktigt miffo hade ritat av en helt annan byrå, och sedan försökt beskriva hur den, denna okända andra byrå, skulle monteras. Jag låg på knä i hallen en hel kväll och omvartannat monterade och skrek okvädningsord rakt ut. Ni förstår, det finns ingenting, ABSOLUT INGENTING (litet J. Palm-ryck där) som stör mig mer än när saker och ting jävlas. Och jävlades, det gjorde denna möbel, med besked. Det var uppochnedvända gångjärn, träplugg, insexskruvar och mojänger i en jävla röra. Jävlas var den här möbelns middle name. Det var en fälla, designad av satans absolut elakaste avkomma, enbart designad för att driva folk (mig) till vansinne. Jag var ungefär en sekund ifrån att slå polygripen rakt genom en av de högblanka skåpluckorna, ta fram en flaska t-sprit, svepa den, offra katten till baahl, spöa grannen under, visa kuken för en snut, gå bananas inne på bibblan..ja ni förstår. Tur att man (än en gång, jag) är så jävla stolt så att man (..) inte ger sig.

Byrån i fråga kommer aldrig någonsin att monteras isär. Den dagen den inte passar genom ett dörrhål eller går in i en baklucka så är det tippen som gäller. Eller, inte tippen, jag ska köra från Örebro (eller från den stad i vilken jag då befinner mig) till Mio på erikslund i Västerås, med byrån i sönderyxade delar i skuffen, baxa in skiten i affären i fråga och köra ett old school offerbål Africa Stylee på vardagsrumsavdelningen. Helt jävla näck med en ikeakatalog i högsta hugg.
Aldrig mer Mio.